Att springa en mil

Jag har sprungit en mil. Två gånger. Det blir två mil. På tre dagar. Det är långt. Maratonlångt för att vara mig. En gång i tiden, inte allt för länge sen, bara nått år, när jag var lite mer bollformad än nu, och led svårt av sjukdomen latmask, då var det en omöjlighet. Ända fram till för två månder sen gick det inte ens att tänka sig. Men sen kom jag på att det kanske inte var helt otänkbart. Och nu har jag klarat det. Från omöjligt till avklarat på 2 månader. Jag tycker mig nu kunna sträcka mig så långt att jag friskförklarar mig själv. Inge mera sjukdomen latmask.