Håkan och jag

En gång i tiden, när Håkan just hade släpp Känn ingen sorg för mig Göteborg, var Håkan min bästa artist. Jag lyssnade, lyssnade, lyssnade. Det var nått väldigt tilltallande med melankoli och glädje på en och samma gång. Att det spricker både här och var spelade mindre roll. Sen skivorna efter det har jag mest nickat gillande, men gått vidare. Det har liksom inte velat fastnat riktigt. Jag såg Håkan på Way Out West, själv för att ingen annan förstod. Det var fantastiskt. Då minns jag hur bra det var, vad jag gillade. Men när jag kom hem tappade jag det igen. Tills nu. De senaste veckorna. För sent för Edelweiss är bäst just nu. Speciellt För en lång tid. Den har så där knäpp text som funkar så otroligt bra på mig. Vet inte om det är sjukdomen. Eller kanske mer att jag är hemma själv så att jag kan spela skivan igen och igen och igen. Så att den riktigt fastnar, varje textrad, varje melodislinga. Niklas gillar inte direkt att lyssna på musik så, de flesta gör ju inte det. Det är mest jag som är lite konstig som gör det.